Var man än går sjungs det om studenten eller man hittar spår efter deras framfart. En härlig tid med firande av alla det slag. För många är det den lyckligaste tiden av alla. För vissa är det säkert också jobbigaste. Själv tog jag studenten 1996 i Skara. Det var en olidligt varm sommardag och jag var lycklig. Efter många år i skolan där jag fått kämpa och vara lite av en hackkyckling var det en befrielse att äntligen sluta . Alla prov under högstadiet bestod mest av röda bockar. Det var först på gymnasiet allt släppte. Skolan blev helt plötsligt rolig och jag gick verkligen in för det. Så när studenten väl var där hade jag mycket att fira. Det var en otrolig befrielse. En släng dig i väggen situation.
Det blev verkligen en hejdundrande dag som kantades av så mycket glädje och tragisk sorg.
Skara är en gammal ädel studentstad med väldigt många traditioner som gått i arv år efter år. Det är inte bara det att man springer ut på skolgården och åker studentåk runt staden. Nej det är så mycket mer.
Som på de flesta skolor börjar det med att alla studenter springer ut och möts av plakathållande föräldrar. Där i vimmlet av vänner och släkt skall man just finna sitt plakat. Ja mitt det var en vacker historia för sig. :-)
Efter uppvaktningar med blommor och blader står man och väntar på att bli hissad av helt fantstiska gymnasielever från årkull 1 och 2. Det är utvalda killar som tillhör en musikgrupp som heter Musikens vänner. De vandrar runt bland alla studenter och hissar alla upp i luften. Det är ett tungt uppdrag då alla inte väger 20 kg direkt.
Efter detta hissande tågar sedan alla studenter i rad efter just Musikens vänner till Botan parken där ännu mer roligheter fortsätter. Där skall studenterna rida på killarnas axlar, det skall "simmas" ( en annan rolig lek ) innan vi fortsätter vårt tågande mot studentåken.
Här har jag precis sprungit ut och väntar på alla kramar och gratulationer.
Här sjungs det och tågas det vid Skara Domkyrka. Efter detta lämnar man över alla blommor och hoppar upp på sina gemensamma flak eller bilar. Mina föräldrar och släktingar hade smyckat en liten lastbil som jag fick fara runt i. Till min lättnad slapp jag åka på vagnen bakom brorsan i traktorn som de flesta av kusinerna fått göra. :-)
En skön fotölj fick jag allt och mina småkusiner gjorde mig sällskap ända hem. Lagligt NEJ. Bälte absolut INTE. Baklänges JA. Roligt SJÄLVKLART.
Väl hemma fanns då alla underbara vänner, pojkvän, färäldrar och släkt. Jag blev så firad. Här var dagen så underbar på alla sätt.
Efter några timmar var det dags att byta om för att bege sig mot studentbalen som låg på samma dag. Jag hade själv valt klänning och tyg och den syddes upp för att passa mig perfekt. Klänningen finns fortfarande kvar här hemma men något omsydd. Gillade den då och älskar den nu.
Mamma och pappa hade verkligen gjort ett superjobb för att jag skulle få den bästa dagen. Tack för det.
Finaste mamma och pappa. ( Lite kort slips pappa måste jag säga ) Ung och oskyldig såg man också ut. Blommorna ja... de var faktiskt 1 meter långa och de kom från min dåvarande pojkvän Patrik som var florist. Praktiskt JA. Fått fler sådana rosor NEJ. Så Patrik tack.
Min kära buggpartner Fredrik följde mig till balen och han var verkligen underbar. Vilken kille det var då. Snäll och så ödmjuk. Tyvärr har jag ingen kontakt med honom idag. Känner du igen honom, vet var han finns säg gärna till. :-)
När dagen var som bäst så kom då en riktig bil inkörandes på gårdsplanen. WOW jag blev så glad. Vilket åk. Vi hoppade lyckliga in och begav oss åter till Botan parken för att möta upp alla andra studenter.
Vi hade det så roligt där i bilen, nästan för bra för att vara sant. Det var det. När vi väl kom till Botan viskades mellan alla att en allvarlig olycka hade inträffat under eftermiddagen. Detta var tyvärr sant.
En traditon för just Musikens vänner var att när de lekt färdigt med oss studenter, skulle de åka hem till alla studenter som också varit medlemmar i Musikensvänner som tog studntern för att sjunga för släkt och vänner.
Det är stressigt för att hinna med alla och det som inte får hända hände. De kraschade med bilen och det värsta hände. Flera blev allvarligt skadade och några dog. Det var så fruktansvärt. Jag minns än i dag lukterna, viskandet och ovissheten vad som egentligen hänt där i parken.
Vi tågade tillsammans mot Stadts hotellet där balen skulle hållas. I vanliga fall går Musikens Vänner längst fram och det sjungs genom hela staden. Folk kantar gatorna för att applådera och titta på alla studenter. Denna dag var det endast fraset av våra klänningar som hördes. Det var bara kistorna som saknades där framme för det kändes som ett begravningståg.
Väl på hotellet fick vi efter middagen beskedet vad som hade hänt och vilka som var drabbade. Det var flera av mina vänner som fanns bland de skadade.
Hur fin jag än var, hur bra dagen än varit brast det där.
Skolan gjorde ett fantstiskt jobb, en krisgrupp upprättades och kyrkan uppnades för vår skull. De gjorde allt för oss verkligen. Vissa drack och festade vidare men jag drog så hemåt. Balen blev det inte mycket av men när olyckan är framme är det inte värt någonting.
Med denna erfarenhet i bagaget har jag därför lite svårt att fira blivande studenter. Minnerna finns kvar och magen knyter sig när jag ser alla studentåk som är näst intill livsfarliga. Alkoholen som flödar i massor numera. En olycka händer så lätt.
Trots detta fick jag en mycket fin student med både lyckliga och olyckliga minnen. Lite som livet faktiskt är.
Älskade mamma sydde min studentkläder och jag kände mig så fin.
Det togs ju såklart foton hos fotografen som mitt eviga minne. De får avsluta detta studentinlägg i backspeglen.
Kram kram
Axelsmom