25 år fyllda trodde jag att mitt arbetsliv var slut. Jag hade då stressat mig till en utmattningsreaktion och 1,5 års sjukskrivning väntade. Jag trodde aldrig jag skulle ta mig upp till ytan igen. Självklart gjorde jag det och har haft många härliga år. För några månader sedan kom den där känslan tillbaka som jag för över 10 år sedan lovade mig själv att aldrig känna igen. Trycket i bröstet, smärtan i magen och framförallt yrseln. Konstant trött och aldrig riktigt 100% lycklig. Det är svårt att beskriva vad som händer i kroppen när man trabbas eller är på väg att gå in i "väggen". Man tror att man skall klara allt och erkänner inte för sig själv att kroppen inte vill.
På ytan kan jag vara stenhård. Jag stänger till och tjurar ihop att detta klarar jag. Samma visa nu som då för 13 år sedan.
Har man en gång stressat sönder sig så har man inte samma förmåga som innan, så är det bara. Skillnaden som finns idag som inte fanns då är att jag är många många erfarenheter rikare. Så efter en tuff period med dålig arbetsmiljö och inte rätt förutsättningar för mig att göra ett bra jobb tog jag igår steget. Jag sa upp mig.
Det är aldrig roligt att göra det men känslan när man har bestämt sig är så skön. Nu skall jag göra ett bra avslut på min anställning som upphör i slutet av april och börja på något nytt.
Vad som väntar mig är ännu inte 100% klart men jag ser bara hoppfullt på framtiden. Det som är det viktigaste just nu är att stress symtomen skall försvinna och mina glädjefyllda ögon åter skall möta mig i speglen natt som dag.
Nu väntar några härliga påskdagar med familjen och jag skall njuta av kärleken till dem och framförallt VILA mitt huvud.
Kram kram
Axelsmom
