axelsmom

Sent igår kväll läste jag en text som fick mig att börja tänka. Tänka varför man över huvud taget gnäller på saker omkring sig. Är vi lagda åt det hållet att vi skall se det som är dåligt först istället för att vara tacksam för allt man har. Texten handlade om ens barndom. Hur den varit och vad man minns. Hur det är att växa upp och vad som är viktigt i livet.

Jag är så grymt förskonad från hemska familjeförhållande eller tuff uppväxt av olika anledningar. Jag har fått växa upp med otroligt trygga och förståndiga föräldrar. Med gott ekonomiskt sinne och vårt välbefinnande i första rummet. Arbetande föräldrar som lärt mig och min bror vad som är rätt och fel. Gett oss självförtroende, kärlek och lärt oss att våga stå på egna ben. Puttat oss ur boet när vi varit redo. ALLTID funnits och finns för oss. Ställer upp med glädje när det behövs.

En dag som denna med en natt full med tankar är jag SÅ tacksam. För det är trots allt den första grunden som formar oss till de vi senare blir även om miljön tillkommer.

 

Även om mitt liv började väldigt enkelt och förhållandevis smärtfritt så har det verkligen inte varit någon rak linje. När fy, vissa perioder har varit stentuffa och jag har somnat med tårarna i ögonen varenda kväll. De åren har också format den jag är idag. Mer tacksam för det jag har just NU. I denna sekunden. Sittandes genomsvettig med datorn i knät efter en PW på vår innegård i ROM. Just nu är det perfekt. Hör sonens skratt från lägenheten. En glad och lycklig kille. Just nu kan det inte bli bättre för det är JUST NU. Det är detta som är så lätt att glömma. Att leva sitt liv här och nu. Vara tacksam för det JAG har. Sluta bry sig så mycket om vad andra har.

 

Upplever ofta att många jagar något hela tiden. Det är jakten efter att vara som andra, pengar, prylar, vara bäst mm. Listan kan göras mils lång. Jag har aldrig fattat det där med att det skall vara någon tävling. Den enda man tävlar med är väl sig själv. Jag har väl ansvar för mitt liv och min familj. Vad andra har eller kommer ha är väl ganska oviktigt i sammanhanget.

 

Sen att vara stolt är också på något vis ofint. ÄR DET VERKLIGEN DET ? Att glädjas med andra är också fel verkar det som. Vissa dagar kan jag känna mig orolig över hur våra barn ska kunna leva upp till det samhälle vi har just nu.

 

JAG är så förbannat stolt över min barndom, mitt liv, min familj, våra hem, ja mitt ALLT. Det kommer jag inte sluta med. Däremot kan jag glädjas i massor med alla runt omkring för ALLT de har. Inte går jag och tittar snett på grannen för han har ny bil. Kompisen som köper en barnvagn för närmare 15 000:- medans jag köpte en på blocket, eller de som ständigt går i märkeskläder. NÄ istället tänker jag ååå vad roligt. WOW vilken snygg vagn, bil mm. Jag har ju inte levt i deras skor och vet vad de gör för att köpa eller göra just de gör.

 

Ofta får jag numera höra att jag skulle vara någon lyxfru... går väl an för dig som har en rik man... gifter man sig rik så... ni som har 3 hem... ja denna listan kan bli oändlig. Så förbannat tröttsamt. VEM vet vad vi har.

Vad vet den som säger detta vad som ligger bakom att vi i min familj har det vi har just NU? Det är så lätt att kasta ur sig för att man inte själv är nöjd eller lever just nu. Att jag ansvarar för allt hemma själv med barn, hem, hund inkl. 75-100% jobb. Att min man har 2 jobb, plus eget företag och jobbar över hela världen. Ständigt på resande fot. Att det finns månader vi knappt träffas. Det tänker ingen på. För det vet inte andra. För det är vårt livspussel. Utan man ser bara ytan, eller ett inlägg på Facebook och lägger sina kommentarer utefter det. VI i min familj har valt att ha det så här. Det passar oss och JUST nu är det den bästa tillfället att ha det livet. Så då lever vi det fullt ut och njuter till fullo. Att gnälla inför andra. Eller ens bry oss vad andra tycker är för oss så oviktigt. För det är vårt liv och vi gör våra egna val. Däremot är vi tacksamma för det vi har, haft och kommer få.

 

Att våga vara sig själv oavsett sitt bagage, stå upp för sitt liv och vara tacksam tycker jag är otroligt viktigt. Se sig omkring och ta till vara det som finns omkring sig. Det som är viktigt i livet är inte prylar, bräcka varandra, vara bäst. Det är att leva fullt ut.

 

Igår satt vi en halvtimme hela familjen i den fina parken i Rom. Det var fullt med familjer runt omkring oss som just satt där och bar njöt, pratade och umgicks. Hur mycket pengar, ens barndom, vilken bil som stod på gatan var totalt oviktigt. Det viktigaste var familjen. Den kärlek jag såg gjorde mitt hjärta varmt.

 

Så vänner i sommarvärmen. Njut av det just NI har. Lev ert liv och sluta tävla med andra. Vi lever bara NU.