Vilka underbara dagar det varit den sista veckan. Att vakna upp till en strolande sol varenda morgon är helt underbart. Ny energi flödar genom kroppen och framför allt känns allt mycket lättare. På morgonen idag flög lillen ut och hoppade upp på gungan. Hann och få till en gungbild innan vi for vidare till skolan. Frihets känslan när han gungade högre och högre fick mig att inse hur lyckliga vi är som har frihet. Hur många människor lever inte i krig och jävelskap varje dag. Hur många barn är det som inte kan sätta sig i en grönskande soldränkt landskap och gunga sig lyckliga innan skolan. Jag är sååå ödmjuk att jag och min familj lever just här och nu.
Nu till ett erkännande. Jag saknar min man så fruktansvärt mycket just nu. Får ofta en fråga hur jag står ut med att leva åtskilda så mycket som vi tidvis gör. Jo det går och man vänjer sig. Ibland är det riktigt skönt. Ibland ett jävla helvete. Innan vi hinner träffas nästa gång kommer det bli 3 veckor. Det är för tok för mycket. Just i skrivandes stund erkänner jag att jag är både ledsen och förbannad på han. Nu vill jag ha hem han. Nu befinner han sig i USA på semester med en kompis. Självklart unnar jag honom detta. Han är värd det hundra gånger om. MEN när saknaden kommer och han befinner sig i VÅRT Las Vegas som vi för nästan exakt ett år sedan gifte oss försvinner min gynnsamhet helt. Jag blir en grinig PMS kärring och tycker så synd om mig själv. Älskar dig min gubbe.
Som en gnällig, jag tycker synd om mig själv PMS kärring jag är idag skall jag i alla fall fira fredag. Fredag med underbart väder och en hel helg med min älskade son framför mig. Den fyrbente är ju också en ständig följeslagare. Massor av hyss kall vi hitta på och samla kraft inför mina sista arbetsdagar nästa vecka på IOGT-NTO. Även om jag själv valt att sluta finns det viss sorg. Lämnar underbra människor som jag byggt upp ett bra samarbete med och som trott på mig. Några har jag svikit ordentligt med min avskedsansökan. Några jublar säkert att kärringen slutar.
Igår besökte jag mina älskade goa gubbar i föreningen i Ljungby. Åååå vad jag älskar dessa godingar. De var så ledsna och med tårar i ögonen tog vi tillfälligt avsked. En underbar mini rosbuske fick jag med mig hem som minne från den tiden som varit. Den skall jag plantera på vårt Öland och minnas alla underbra skratt, kramar och upptåg jag haft med dessa goa gubbar, Dagmar och alla övriga medlemmar i föreningen.
Trevlig helg mina vänner
Kram Kram
Axelsmom