axelsmom

I hela mitt liv har jag gått med känslan att jag inte VILL vara som alla andra. Jag vill bara vara JAG och stå för den jag är. Göra mina val i livet efter min bästa förmåga. Allt utifrån vem jag är. Detta är inte alltid så lätt för det gäller ju att ”passa in” i detta samhälle. Vi uppfostras till att allt skall vara lika och rättvist.  Som en käftsmäll kommer vi i vuxen ålder inse att det bara var en lögn. Livet är inte på något sätt rättvist. Att allt skulle vara lika är ju fullständigt absurt att tro.

Som enskilda individer har vi olika förutsättningar i livet. Ju fortare vi accepterar detta desto lyckligare tror jag vi enskilt kommer bli. Börja engagera sig i sitt eget liv och sluta bry sig så mkt om vad andra har eller inte har.

De senaste veckorna har jag just mött massor av fantastiska barn och ungdomar som just nu matas vid att alla skall ”passa in”, allt skall vara rättvist. Väldigt fort i mötet med en grupp på t.ex. 30 barn kan jag kategorisera. De som lyckas ”passa in”, de som är coola, problembarnet, de med speciella behov, de som vågar vara sig själva och de absolut osynliga. Det är alla samhällsklasser och nationaliteter som representeras.

Väldigt snabbt ser jag samansättningar i gruppen som ibland gör mig mörkrädd.

För mig är det 30 helt underbara individer som är unika till 100%. Alla var för sig. De som sitter kvar på min näthinna är absolut inte de som ”passat in”. Utan de som är annorlunda.  Tjejerna, alla blont hår, vita jeans, en kofta med rosa rosett och inte att förglömma de vita converse skorna flimrar tyvärr allt för snabbt förbi. Allt är för tillrättalagt och de själva försvinner tyvärr bort. Den vackra enskilda individen ligger bakom ett filter jag så gärna skulle vilja sudda bort.

Gör vi verkligen barn och ungdomar en tjänst att ljuga att allt är rättvist och lika?

En eftermiddag i veckan återstod det endast en elev kvar att fota. Hon gick med huvudet nedsänkt. Gjorde allt för att slippa bli fotad. Hon upprepade endast orden jag är så ful, jag är så ful.  Jag tog mig de där extra sekunderna och knäppte 3 riktigt fina kort på tjejen. Hon tittade på korten och fortsatte jag är så ful, jag är så ful. Tillslut tröttnade jag och upprepade hennes ord. Ja det är fult….. Hon tittade storögt på mig. Tycker DU att jag är ful? Näää sa jag… jag tycker det är fult att du säger att du är ful. Titta på korten en gång till. Vad fin du är. Du är unik. Det finns bara en som DU.

Tårarna letade sig upp i hennes ögon och hon kastade sig runt min hals. Jag är jättefin sa hon tack snälla. Nu skall jag hem och visa min mamma och pappa hur fin jag är.

Att visa att hon var fin och unik som hon är gjorde både hennes och min dag.

Jag älskar verkligen de människor som faktiskt är sig själva till 100%. De är inte så många i vårt samhälle för vi skall ju ”passa in”. Att vara annorlunda eller rättare sagt sig själv är mer inne än att ”passa in”. Vem vill vara som någon annan? Vem vill gå klädd som alla andra? Vem vill ha precis samma saker som någon annan? Ja inte jag i alla fall. Jag vill vara och ha det som är jag och kännetecknar LINDA.

För att avsluta detta inlägg vill jag hylla en vän som jag uppfattar är endast sig själv. Detta beundrar och respekterar jag oerhört mycket. När jag än möter honom vet jag att det enda jag kommer få så är det 100% han. Inget annat. Inga nyanser, ingen påhittad dialekt, inget filter. Utan bara HAN. Jag önskade att fler skulle våga vara som han.

Tack Kalle för att du är du.

Kram kram

Axelsmom